.

Hemma från praktiken och har under dagen kommit fram till att jag ska förändra världen. Någon måste ju göra det. Så tänkte att det skulle kunna bli jag, helt enkelt. Blääää för svenska skitsystem!

Hur mycket är en människas liv värt i politikers, socialarbetares och annat byråkratiskt folks ögon, egentligen? Jag tänker inte delta i detta stagnerade och empatilösa system som behandlar människors kraschade livssituationer som om det vore fråga om ett avslag eller bifall angående en extra semesterdag. Inte en chans!

Värst är det när barn är inblandade. Jag har så fruktansvärt ont i magen och bröstet när jag kommer från ett teammöte med soc och övriga samarbetspartners. Att sitta och höra om barn som far illa i missbrukar hem eller liknande och ingen jävel gör något!!! Barn har ingen egen röst i sådana här sammanhang så för i helvete skolan, föräldrar till klasskompisar, och alla runt om barnen, vad är det för fel på er? Vet ni ens att det är (alla som jobbar med barn) er skyldighet att anmäla misstankar om att ett barn på något sätt far illa? Sluta stå och titta på. Det är om inte lika illa, så näst intill lika illa att blunda för det som att utföra någon form av misshadel av ett barn. Anser jag i alla fall.. I barndomen utvecklas människans självkänsla och skapar de förutsättningar barnet har för ett framtida lyckligt liv, eller ett mindre lyckligt .

Hur många barn ser ut så här inne på sitt rum, när det kommit hem från skola eller dagis? Och vad gör vi för att förändra saken?


Is there no superhero for me?


Vem vet, kanske dina elever, dina barns kompisar eller grannungar mår så här? Det är INTE acceptabelt.


Men jag har trots denna "insikt" eller vad det kan kallas, insett att jag valt helt rätt yrkesområde. Kanske till och med tack vare den?

Nä nu kööör vi!! Britt-Marie är på g!



Tack och hej!